Jämförelse

Sermorelin, ipamorelin och tesamorelin: två mekanismklasser

Tre substanser som studeras i samma sammanhang, men som verkar via två olika receptorer — vilket är hela förklaringen till varför de blandas.

I korthet

Halveringstider sermorelin, tesamorelin, ipamorelin

0,2/0,5/2 h

Tesamorelin/ipamorelin-blandningens innehåll

5+5 mg

CJC-1295/ipamorelin-blandningens innehåll

2+2 mg

Två klasser, inte tre preparat

De tre substanserna hamnar i samma kategori i kompendiet, men de delar sig i två mekanismklasser. Sermorelin och tesamorelin är GHRH-analoger: de efterliknar det hypotalamiska hormon som normalt talar om för hypofysen att frisätta tillväxthormon, och de binder till GHRH-receptorn. Ipamorelin gör något annat — den är agonist på ghrelinreceptorn, GHS-R1a, samma receptor som hormonet ghrelin verkar på.

Målorganet är detsamma, hypofysen, men ingången är olika. Gemensamt för alla tre är att de verkar uppströms: de påverkar kroppens egen frisättning i stället för att tillföra hormon utifrån, vilket innebär att frisättningen behåller sin pulsatila karaktär. Det är den mekanistiska skillnaden mot tillfört tillväxthormon, och den är värd att hålla isär från frågan om vad det leder till — som är en annan och mycket mer öppen fråga.

GHRH-analogerna: sermorelin och tesamorelin

Sermorelin motsvarar den aktiva delen av det naturliga GHRH-hormonet, förkortad till de första 29 aminosyrorna. Det är tillräckligt för att binda receptorn, men fragmentet bryts ned snabbt: halveringstiden på 0,2 timmar är den kortaste i hela den här jämförelsen och motsvarar ungefär tolv minuter. Substansen har tidigare varit godkänd som läkemedel i USA, bland annat i diagnostiskt syfte vid frågeställningar om tillväxthormonbrist, men togs senare av marknaden.

Tesamorelin är också en GHRH-analog, men modifierad så att den står emot nedbrytning bättre — halveringstiden är 0,5 timmar. Den är godkänd som receptbelagt läkemedel i USA för behandling av bukfettsansamling vid hiv-associerad lipodystrofi, vilket gör den till den enda av de tre med ett gällande godkännande. Godkännandet gäller den indikationen och ingenting annat, vilket är en distinktion som ofta suddas ut i marknadsföring.

Vanliga feltolkningar i den här jämförelsen

• Längst halveringstid doseras oftast Ipamorelins två timmar ger 2–3 doser per dygn, medan sermorelins tolv minuter ändå ges en gång per dygn — intervallet styrs av pulsatiliteten, inte bara clearance.
• Godkänt gäller bara en indikation Tesamorelins amerikanska godkännande omfattar enbart bukfettsansamling vid hiv-lipodystrofi, inget annat användningsområde.
• Blandningarna är inte egna prövade produkter Kompendiets två färdiga blandningar bygger på ett mekanistiskt resonemang; ingen kontrollerad studie har jämfört någon av dem mot beståndsdelarna var för sig.
• Storleksordningen skiljer sig hundrafalt Tesamorelin anges i milligram, sermorelin och ipamorelin i mikrogram — samma flaskvolym ger helt olika dragvolymer mellan de tre.

Ipamorelin: ghrelinreceptorn och frågan om selektivitet

Ipamorelin verkar inte på GHRH-receptorn utan efterliknar ghrelin vid GHS-R1a. Två saker beskrivs i litteraturen: dels att bindningen utlöser frisättning direkt, dels att den dämpar somatostatin, det hormon som normalt bromsar frisättningen. Effekten går alltså via två steg på samma receptorväg.

Det som framför allt lyfts fram i beskrivningarna är selektiviteten. Tidigare substanser i samma klass påverkade även kortisol, prolaktin och ACTH, medan ipamorelin i den publicerade karakteriseringen beskrivs som betydligt mer avgränsad i sin receptorprofil. Det är en beskrivning av bindningsegenskaper, inte ett säkerhetsintyg. Substansen nådde klinisk prövning men blev aldrig ett godkänt läkemedel, och den kliniska dokumentationen är därmed tunn i jämförelse med tesamorelins.

Halveringstiderna skiljer sig kraftigt

0,2, 0,5 och 2 timmar — spannet inom gruppen är en faktor tio, och det syns direkt i intervallen. Sermorelin och tesamorelin anges en gång per dygn, ipamorelin 2–3 gånger per dygn. Att den med längst halveringstid anges oftast kan verka bakvänt, men beror på att intervallen i de här protokollen styrs av hur den pulsatila frisättningen är tänkt att träffas, inte enbart av hur snabbt substansen försvinner ur plasma.

Det är också värt att notera att alla tre är korta jämfört med till exempel CJC-1295 med DAC, som med 168 timmar hör hemma i en helt annan hanteringslogik och anges två gånger per vecka. Samma kategori i kompendiet rymmer alltså profiler som skiljer sig med tre tiopotenser. Ackumuleringsmodellen under /dosningskalkylator räknar på just den skillnaden.

Tre certifikat på hög: samma målreceptor, tre olika molekyler.

Därför kombineras de i blandningar

Kompendiet listar två färdiga blandningar i den här gruppen. Tesamorelin/Ipamorelin innehåller 5 mg av vardera och anges med 300 mcg två gånger per dygn i 8 veckor följt av 8 veckors uppehåll. CJC-1295/Ipamorelin innehåller 2 mg av vardera och anges med 300 mcg en gång per dygn i 12 veckor följt av 4 veckors uppehåll.

Logiken bakom båda är densamma och följer direkt av mekanismindelningen: en GHRH-analog och en ghrelinreceptoragonist träffar två olika receptorer på samma målorgan. Resonemanget som anges i protokolldokument är att de två ingångarna inte konkurrerar om samma bindningsställe utan verkar parallellt. Det är en mekanistisk motivering, och den ska läsas som just det. Vi känner inte till kontrollerade studier som jämfört någon av dessa blandningar mot sina beståndsdelar var för sig, vilket innebär att kombinationens värde är en obesvarad fråga snarare än ett etablerat resultat.

Evidensläget är det som skiljer mest

Om man ska peka ut en enda rad i den här jämförelsen som betyder mest är det inte halveringstiden utan dokumentationen. Tesamorelin har genomgått kontrollerade prövningar och har ett gällande godkännande för en avgränsad indikation. Sermorelin har historiskt haft ett godkännande men är inte längre på marknaden. Ipamorelin har prövats men aldrig godkänts, och blandningarna har inte prövats alls i den form de säljs.

Det innebär att de tre inte alls står på samma grund, trots att de presenteras bredvid varandra i samma kategori. Fullständiga uppgifter per substans — halveringstid, rapporterade mängder, intervall och blandningarnas sammansättning — finns i kompendiet på /kompendium.

Vanliga frågor om tillväxthormonfrisättare

Godkännandestatus skiljer sig mest av allt

Tesamorelin har ett gällande godkännande i USA för en enda indikation, sermorelin har tidigare varit godkänt men säljs inte längre som läkemedel, och ipamorelin har aldrig godkänts trots klinisk prövning. Siffrorna här kommer från protokolldokument i kompendiet och beskriver inte hur någon av substanserna ska användas.

Vill du se hur kort halveringstid påverkar profilen?

Ackumuleringsmodellen räknar på halveringstid och intervall för varje substans i kompendiet.

Öppna doskalkylatorn

Hur skiljer sig halveringstiderna åt?

Halveringstiden är den siffra som tydligast skiljer de tre substanserna åt, och den är publicerad farmakokinetik. Sermorelin har en rapporterad plasmahalveringstid på omkring 11–12 minuter, tesamorelin ligger på omkring 26–38 minuter efter subkutan tillförsel, och ipamorelin rapporteras kring 2 timmar. Skillnaden på en tiopotens mellan ytterligheterna är mekanistisk, inte en formuleringsfråga.

Tesamorelin är den enda av de tre som är godkänd som läkemedel: FDA godkände preparatet 2010 för en avgränsad indikation. Sermorelin och ipamorelin har inget motsvarande godkännande, vilket är en del av evidensläget och inte en detalj vid sidan om. Underlaget för samtliga finns i PubMed.

BacPep redovisar därför klass och halveringstid sida vid sida utan rangordning: "Referenser, inte rekommendationer", som det står i kompendiet. Produkterna säljs endast för forskningsändamål och uppgifterna är inte doseringsanvisningar.